2010: Nya sätt att "resa"

Sydsvenska Dagbladet "Söndag" den 21 mars: "Sugen på att prova Transsibiriska järnvägen? Nu kan du åka turen virtuellt via nätet efter ett samarbete mellan Google Earth och Youtube. Filmsnuttar och kartor med inklippta tips på sevärt och kuriosa avverkar den drygt niohundra mil långa färden etapp för etapp från Moskva via Bajkalsjön till Vladivostok. Adress: http://www.google.ru/intl/ru/landing/transsib/"

Denna sida är på ryska men det går ganska lätt att navigera ändå (fick nytta av min resehandbok när jag skulle orientera mig längs resrutten).

Från internetupplagan är denna text hämtad: "Blev den där resan längs transsibiriska järnvägen aldrig av? Nu går det att åka från Moskva till Vladivostok – utan att lämna soffan. Det är ryska Google som i samarbete med ryska järnvägen skapat en webbsida där besökaren kan njuta av den 150 timmar långa tågresan framför skärmen. Resan, som börjar i Moskva och slutar i Vladivostok, går genom två kontinenter, 12 regioner och 87 städer"

Som teknikfreak kan jag vara fascinerad över vad man kan utnyttja tekniken till och se fördelen med att planera sin (verkliga) resa. Men, kan man planera för mycket? Tar man inte bort den oväntade aspekten av resan? Jag är lite kluven.

En bild av verklighetens Babushkor!

Tänk att missa en stapplande förhandling med Babushkan på perrongen som säljer inlagd sill eller nystekt kyckling! Hann du med när medresenären hojtade om sevärdheten som swischade förbi? Kom du ihåg att ställa fram klockan en timme i morse (man passerar många tidszoner under resan österut)? Fick du tillfälle att prata med den där unge rekryten (var det helikopterpilot han var nu igen?) som var på hemväg på den sällsynta permissionen till familjen? Allt det där, och mer därtill, kanske syns på Youtube-klippen men det är inte din verklighet.

Nästa steg blir väl att man tar på sina hologramglasögon och kopplar upp sig mot sina verkliga, eller overkliga (dataspels-, virtuella?) vänner, sätter sig bekvämt tillrätta i fåtöljen med sitt groteskt snabba bredband, uppkopplade webkameror, skypande, twittrande tillsammans med sina vänner spridda på vitt skilda platser världen över. Mysigt? Var blir de spontana mötena av? Dofterna (nåja, inte alltid kul), synintrycken?

Vid en snabb sammanräkning av alla utgifter för den tekniska utrustningen kommer man kanske upp i samma summa som en riktig resa "in vivo" skulle kostat. Men det är klart, man slipper vaccinationer, pass/visumstrul, obekant mat, växlingsproblem osv osv. Det man får är en konstgjord verklighet. Vad betyder det? Det får filosofen grunna mer på.

Med eftertryck måste jag trots allt säga att jag föredrar "in vivo" före "in vitro"!

Gamla inspirationskällor

När jag studerar mina gamla fotografier från -88 noterar jag detaljer såsom val av transport och klädsel. Även om jag är van vid ett hav av cyklar från min hemstad kändes det vanskligt att ge sig ut i detta kaos. Ett kaos som trots allt fungerade. Jag upplevdes förmodligen som ett störande element som inte hade helt koll på min slutdestination. Plingade glatt varnande på cykelns ringklocka liksom alla mina medtrafikanter - en sådan oregerlig orkester utan disciplinerande dirigent.

Om jag nu, 2010, skulle drista mig till att hyra cykel i Shanghai anses jag förmodligen som lite konstig. Vågar man sig ens ut i dagens Shanghaitrafik med ett i Lund så populärt transportmedel?

Kinas moderna förvandling började redan på 70-talet och med det följde också en uppluckring av den strikta, likformade rödgardist-klädseln. Vid mitt besök 1988 kunde man fortfarande se spår av denna klädkod. Köpte mig en klassisk Maokeps med röd stjärna i en souvenirbutik. En souvenir som ger en bitter eftersmak - jag får en rejäl klump i halsen då jag tänker på vad kulturrevolutionen ställde till med.

Kom förresten på att jag under en tid prenumererat på Time och hittade ett sparat exemplar från 1985 i min "Kinalåda" med huvudartikeln "China - Moving away from Marx".

Mina gamla inspirationskällor om Kina blir en intressant resa i tid och rum. Några av dem förtjänar ett omnämnande:

National Geographic "Journey into China", en praktvolym införskaffad 1987. Grunden för min resa till Kina 1988 var kanske redan lagd i och med min fleråriga prenumeration av National Geographic? Ångrar inte att jag föll för erbjudandet och köpte boken om Kina.

Filmer som trollbundit mig är "Den siste kejsaren" i regi av Bernardo Bertolucci och "Solens rike" i regi av Steven Spielberg som båda kom och sågs 1987. Gripande filmer som fanns med i bakhuvudet och säkert spelat sin roll i min upptäckar- och äventyrslystnad. De storslagna scenerna spelades upp för mitt inre då jag befann mig på samma platser. Någon som t ex minns scenen då den lille kejsaren springer ut genom draperierna för att mötas av folkmassan nedanför jättetrappan i "Den förbjudna staden"?

"Den siste kejsaren" var unik på så sätt att det var den första utländska film som fick myndigheternas tillstånd att spelas in på plats i "Den förbjudna staden" i Peking.

Min guide "Kina resehandbok" av Margareta Lindblad och Willy Westby från 1988 har jag nämnt tidigare. Den var en utmärkt grund inför planeringen av både trippen med Transsibiriska järnvägen och fortsättningen i Kina. Under resan genom Sovjetunionen blev stoppen inte så långa på stationerna men det var intressant att följa med på resan genom boken. En oändlig kultur- och naturfilm swischade förbi kupéfönstret.

Den sista klenoden jag vill nämna, kanske den mest intressanta, är Cecilia Lindqvist "Tecknens rike", visserligen inköpt 1989 efter min resa. En fascinerande bok, inte bara om Kina och tecknens historia utan också om den kulturella utvecklingen. Mig veterligen fanns det inte något liknande verk tidigare. En stor insats som blev mycket uppmärksammad världen över. I samband med utgivningen av boken hade jag förmånen att få lyssna på ett föredrag av författaren i Lund. Jag är stolt över mitt signerade exemplar!

Vårtecken

Detta har inget som helst med min resa att göra men jag tycker det är ett härligt vårtecken. Tog denna bild av snödropparna som envist kämpar sig fram genom snötäcket på kolonitomten på St Månslyckan i Lund.

2010 - "I ett Maglev till Shanghai"

Till skillnad till hastigheten som besjungs i "I en roddbåt till Kina" kommer jag att åka med världens snabbaste passagerartåg in till Shangahai från Pudong Airport. Enligt uppgift i mer än 430 km/tim (vid tester har man uppnått 500 km/tim)! En kort (29km) och intensiv tripp på sådär 7 minuter med ett tåg av typen Maglev.

Min hittills snabbaste färd på konventionell räls är färden mellan Zaragoza och Barcelona. Den trippen skedde med ett AVE S-103 då jag åkte tillbaka från mina upplevelser på Expo 2008 i Zaragoza till Barcelona. Hemfärden tog ca 1,5 timmar jämfört med ditfärden på "vanligt" tåg som tog ca 5 timmar.

Då tyckte jag det var jättehäftigt att se på informationstavlan i tågkupén att vi åkte så snabbt som 235 km/tim. På andra, bättre, sträckor i Spanien uppnår de toppfarten 280.

Svenska X 2000 har en högsta tillåten hastighet av 200 km/tim men har testkörts i 276 km/tim. Vid ett tillfälle då jag reste till Stockholm var krängningshämmarna/korglutningen ur funktion och färden blev märkbart obekvämare och skakigare. Av förståeliga skäl kunde tåget inte framföras så snabbt som vanligt.