Som lång, ljushårig västerlänning ("långnäsa") fick jag vara beredd på att bli uppmärksammad, speciellt på de mindre orterna. Man stod liksom ut (med mer än näsan). Att lokalbefolkningen flockades ogenerat då man vecklade upp en karta var inte ovanligt. Skulle man drista sig till att be om hjälp var ofta viljan att visa vägen större än kunskapen om i vilken riktning den efterfrågade sevärdheten fanns. Kartorna med tydliga teckningar på berömda platser/byggnader kom väl till pass då språket inte räckte till.
Kolla den nyfikne mannen!Sedan fanns det ju de som, utan någon som helst krav på ersättning, cyklade runt med mig en hel dag och kunnigt guidade mig runt på allt de med stolthet ville visa. Min lokala guide var kanske bara glad att få träna sin engelska med mig? Lite komiskt var det då de blev tillfrågade av personalen på olika museer och fabriker inför rundvandringen - "var är din grupp?" och pekade på mig. Att jag inte tillhörde en stor grupp med turister utan reste ensam ansågs lite konstigt.
En av alla "spontanguider" jag träffade på. I detta fallet en flicka på 17 år som framförallt ville träna sin engelska.
Nyfikenheten var ömsesidig. Med mina 1.93 var jag för lång att stå rak i gången under en bussfärd i Peking och fick stå med huvudet lite på sned. Kändes aningen obekvämt och ville hitta en annan lösning - såg en öppen taklucka längre fram i bussen och placerade mig helt sonika mitt under! Himla praktiskt. Ställde jag mig på tå kunde jag lite teatraliskt spana ut vilket väckte munterhet bland övriga passagerare.
Under samma bussfärd kände jag något som kittlade mina bara ben. Tittade ner och upptäckte en liten grabb, sådär 5 år gammal, som fascinerat pillade (till mammans generade överraskning) på mitt behårade ben. Inte för att mina ben är speciellt lurviga men mer än hos den genomsnittlige kinesen. En lustig situation var det.
Ett tillfälle när jag, tillsammans med en amerikansk "backpacker", påtagligt fick känna av min status som exotisk, var då vi tog en paus under vår upptäcktsfärd till fots. Då vi vilade en stund på en stenmur fick vi plötsligt ett barn i knät och blev fotograferade av stolta föräldrar. En märklig situation minst sagt. Där satt vi, två långa, ljushåriga "långnäsor", ovilligt/oväntat poserande med ett vilt främmande barn i famnen såsom turistattraktioner för den lokala befolkningen. Kommer ihåg att mitt amerikanska sällskap blev illa berört och jag blev plötsligt varse hur påträngande jag kan vara som turist. Hur agerar jag gentemot andra? Respekterar jag andra människors integritet tillräckligt?
En härlig gammal kvinna som villigt och helt spontant poserade inför min kamera.Som turist vill man såklart dokumentera så mycket som möjligt för att minnas för sig själv och andra. Scener, vyer, situationer. Man bör dock fråga om lov innan man tar foto. En anmodan jag "glömde" vid ett tillfälle då ett intressant motiv dök upp vilket resulterade i en upprörd gatuförsäljare. Tack vare min tillfällige guide kunde han förhandla oss ur en spänd situation helskinnade. Det fotot får förbli osett av andra!
Parkeringsvakt för cyklar En festlig händelse inträffade då jag skulle parkera min cykel och promenera i omgivningen. Hemma ställer man bara sin cykel i ett ledigt cykelställ men här fanns det en parkeringsvakt som tog hand om cykeln och begärde en knappt mätbar summa i avgift. Då hon inte hade några kvitton kvar (på betald avgift), satte hon helt sonika ett löv på pakethållaren. Kolla i hennes högra hand så kan ni se ett helt knippe "kvitton"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar