Fu Xing Park/French Park

Ångrar inte att jag gick "vilse" med avsikt och styrde stegen in på denna vackra, avslappnande, svala park. Har redan berätta om herr Tai Keh Ching i ett tidigare inlägg.

Före mötet med honom stannade jag till och tittade på denna lilla grabb som styrde den skovelförsedda båten i den lilla dammen medan hans pappa observerade hans framgångar. Grabben glömde alldeles bort att styra sin båt då han fick syn på mig, och krockade med stenmuren. Ingen allvarlig krock, kan tilläggas.

Passerade sedan ett avsnitt där det pågick koncentrerat kort-/brädspelande. Gubbarna - ja det var endast herrar - tog ingen som helst notis om mig då jag plåtade. Längre bort tränade en kvinna och en man skuggboxning.

Hörde högljudd västerländsk musik och där, på en öppen plats, var det dans på gång! Hur de kunde dansa så graciöst på sådant grusigt underlag är en gåta för mig. Speciellt då jag inte är så dansant själv! En som inte heller dansade men däremot diggade till max är denna härliga herre till vänster i bild. Ett skådespel i sig. Hoppas kunna lägga ut filmsnutten då jag kommit hem.

Höll på att glömma... Då jag började känna att det var dags att åka hem till hotellet, visade det sig vara svårt att få tag på någon taxi vid dessa mindre gator. Till slut såg jag en mörk bil med taxiskylt på taket. Visade upp hotellets "visitkort" med den behändiga texten "Take me to..." på engelska och kinesiska med karta på baksidan.

Med de bilar jag är van att ta är det inget tjafs om priset, bara att hoppa in och åka. Denna chaufför lade dock genast ett bud då han såg adressen. "200!" sade han. "No! No! Too expensive!" kontrade jag och tecknade även summan i handen. Direkt sjönk priset till 60. Fortfarande för högt och jag insisterade på 30.

Sista budet från honom var 50 innan jag lämnade honom och förhandlingen. Detta beslut kostade mig visserligen en promenad på 5 minuter till en starkare trafikerad gata men jag fick ganska snabbt tag i en bil från ett välbekant bolag. En körning på 20 minuter och jag var hemma för en härlig, svalkande dusch!

Slutnotan? 21 RMB!

Jag - en turistattraktion?

I ett utdrag från Världens etikett - Resenärens guide till gott uppförande kan man läsa följande om Kina: "Som utlänning kommer du att dra till dig en hel del vänlig uppmärksamhet och nyfikenhet och det kan till och med bli små folksamlingar om du står still en längre stund". Boken, förresten tryckt i Kina, innehåller uppgifter från 2005. Min gamla Parlör för Kinaresenären från -87 bekräftar samma, ibland påflugna, nyfikenhet.

Visst har jag - en lång, ljushårig och skäggig "stornäsa" - märkt av nyfikenheten, speciellt påtaglig inne på Expo-området. Det har inte tagit många minuter efter det att jag satt mig ned för att vila i skuggan förrän någon kommit fram och frågat om de får ta en bild. Aldrig på mig ensam, utan tjejkompisarna har turats om att posera. En ensam tjej fick jobba med att positionera mobilkameran för att få med oss bägge. Ibland är det pojkvännen som tar bilden. Han själv är aldrig med på bild. Har förstått att många var för blyga för att komma fram och i stället tog fotografierna "i smyg". Men min leende reaktion gjorde att de vinkade till tack under tiden som de tittade i digitalkamerans eller mobiltelefonens display.

Då jag tog en kort tripp med Expo-områdets metro hann jag med att bli plåtad igen. Snap! Snap! En snabb process, så hade jag blivit plåtad på två bilder med lika många tjejer. Hej och tack!

En pappa till en flicka på 4-6 år kom fram och tyckte att en del kineser var väl påflugna i sin nyfikenhet. Hans egen förklaring till varför kineser i allmänhet är nyfikna på utlänningar är att de inte har samma möjlighet att resa. Han påpekade också att hans dotter (hon till vänster) var riktigt jobbig. Förstod (?!) vad han menade och svarade att barn är fulla av frågor. Han fortsatte med att berätta att inga andra barn ville leka med henne. Detta hade jag svårt att tro, då hon helt uppenbart lekte med den andra tjejen.

På en restaurang var det en servitris, Rua Pei Pei, som inledde med att fråga var jag kom ifrån, hur lång jag var, vad jag hette, hur man uttalar det och vad jag gjorde i Shanghai. Jag svarade artigt på frågorna och gick och satte mig. Hon och en kollega kom strax fram till mitt bord och frågade om de fick ta ett foto av sig själva tillsammans med mig. Tog tillfället i akt och lämnade över min kamera för dokumentering.

Efter ett av mina besök på Expon strosade jag runt i kvarteret intill och kom in i en park: Fu Xing Park, före detta Franska parken. När jag letade efter fotomotiv kom en äldre herre fram och frågade var jag kom ifrån. Efter svaret kunde han genast insiktsfullt rabbla en hel del basfakta om Sverige.

Herr Tai Keh Ching, 85 år gammal, var som sagt nyfiken på omvärlden och gjorde klart för mig att om jag hade frågor skulle jag inte tveka att skriva. Ja, han insisterade på att jag skulle göra detta. Jag lovade att skriva och att skicka bilderna. Brydde mig inte om att fråga efter hans epostadress. Här får det bli fråga om att ta till det gamla sättet!