Sydsvenska Dagbladet "Söndag" den 21 mars: "Sugen på att prova Transsibiriska järnvägen? Nu kan du åka turen virtuellt via nätet efter ett samarbete mellan Google Earth och Youtube. Filmsnuttar och kartor med inklippta tips på sevärt och kuriosa avverkar den drygt niohundra mil långa färden etapp för etapp från Moskva via Bajkalsjön till Vladivostok. Adress: http://www.google.ru/intl/ru/landing/transsib/"
Denna sida är på ryska men det går ganska lätt att navigera ändå (fick nytta av min resehandbok när jag skulle orientera mig längs resrutten).
Från internetupplagan är denna text hämtad: "Blev den där resan längs transsibiriska järnvägen aldrig av? Nu går det att åka från Moskva till Vladivostok – utan att lämna soffan. Det är ryska Google som i samarbete med ryska järnvägen skapat en webbsida där besökaren kan njuta av den 150 timmar långa tågresan framför skärmen. Resan, som börjar i Moskva och slutar i Vladivostok, går genom två kontinenter, 12 regioner och 87 städer"
Som teknikfreak kan jag vara fascinerad över vad man kan utnyttja tekniken till och se fördelen med att planera sin (verkliga) resa. Men, kan man planera för mycket? Tar man inte bort den oväntade aspekten av resan? Jag är lite kluven.
En bild av verklighetens Babushkor!Tänk att missa en stapplande förhandling med Babushkan på perrongen som säljer inlagd sill eller nystekt kyckling! Hann du med när medresenären hojtade om sevärdheten som swischade förbi? Kom du ihåg att ställa fram klockan en timme i morse (man passerar många tidszoner under resan österut)? Fick du tillfälle att prata med den där unge rekryten (var det helikopterpilot han var nu igen?) som var på hemväg på den sällsynta permissionen till familjen? Allt det där, och mer därtill, kanske syns på Youtube-klippen men det är inte din verklighet.
Nästa steg blir väl att man tar på sina hologramglasögon och kopplar upp sig mot sina verkliga, eller overkliga (dataspels-, virtuella?) vänner, sätter sig bekvämt tillrätta i fåtöljen med sitt groteskt snabba bredband, uppkopplade webkameror, skypande, twittrande tillsammans med sina vänner spridda på vitt skilda platser världen över. Mysigt? Var blir de spontana mötena av? Dofterna (nåja, inte alltid kul), synintrycken?
Vid en snabb sammanräkning av alla utgifter för den tekniska utrustningen kommer man kanske upp i samma summa som en riktig resa "in vivo" skulle kostat. Men det är klart, man slipper vaccinationer, pass/visumstrul, obekant mat, växlingsproblem osv osv. Det man får är en konstgjord verklighet. Vad betyder det? Det får filosofen grunna mer på.
Med eftertryck måste jag trots allt säga att jag föredrar "in vivo" före "in vitro"!
