Teknikutveckling

Min första egna kamera var en Agfa Click 1. Har för mig att jag fick den på min 15-årsdag. En plastig skapelse som tog hyfsade 6X6 bilder. Varje bild togs med, skulle jag vilja säga, andakt.

Nästa kamera kom in i mitt liv ungefär då jag gick på Jacobsskolan i Hässleholm 1973 - en Pentacon Practica. Gick en kamerakurs där vi bland annat framkallade våra egna bilder och fick slabba med alla vätskorna. Det intressantaste var nog då vi fick testa färgframkallning. En helt annan utmaning - variationsmöjligheterna tycktes oändliga.


En systemkamera jag fortfarande har i min ägo är en Fujica ST701. Den hade varit undanstoppad under många år då jag nyligen fick för mig att skaka liv i den igen. Blev varse att de kvicksilverbatterier som behövs för ljusmätaren inte tillverkas längre. Projektet att åter börja med rullfilm är just nu inte högprioritet så det enda jag gjort med den är att "skjuta blankt" och lyssna till "riktigt" kameraljud.

Inför mitt transsibiriska och kinesiska äventyr 1988 var min trotjänare till kamera, som till slut nådde en ålder av ca 15 år, en Fuji DL 100 zoom, laddad med 24 alt 36 bilders rullfilm. De känsliga filmrullarna var man tvungen att förvara på bästa sätt i skydd för hetta och i mörker under resan.

Det fanns även speciella foliepåsar man kunde skydda filmrullarna i (speciellt de exponerade) inför passage genom tullens röntgenapparater. Jag hade ungefär 20 rullar film med mig hem vilket motsvarade 6-700 bilder under 5 veckor. Då tyckte jag att det var en ofantlig mängd bilder jag tagit. Spännande var det också - man hade inte den minsta aning om hur bilderna skulle bli.

Är det förresten någon som kommer ihåg frustrationen då man upptäcker att framkallningslabbet har satt en klammer rakt igenom den ovärderliga 37:e bildrutan?

1988 hade jag med mig en liten kassettbandspelare av senaste snitt för att spela in mina intryck och "ljudsouvenirer" men oturligt nog hade den taktlösheten och ofoget att lägga av precis vid kinesiska gränsövergången. Kom precis på att jag måste försöka föra över de "ljudsouvenirer" jag trots allt hann med att spela in till mp3-filer.

Ett sätt att förmedla sig på 1988 var brev - alltså sådana man skrev för hand och stoppade i kuvert med påklistrat korrekt porto och skickade per snigelpost. Min ambition var att skicka ett vykort till föräldrar och syskon en gång i veckan, vilket resulterade i säkert 40 st.

Ett annat sätt att förmedla sig till nära och kära då jag tågluffade 1979 (hann med nöd och näppe med det under sommaren jag fyllde för mycket - 26) var att besöka en telegrafstation (typ) och beställa ett samtal hem. Ja, man kunde såklart också sända ett kort telegram men hur många gjorde det? Den klassiska textmängden SEND MORE MONEY man eventuellt skickade var inte ens i närheten av nutidens twittrande.

Den närmaste familjen fick helt enkelt leva i ovisshet om hur det var i landet långt borta tills man behagade att komma hem.

Som jämförelse: under knappt 2V i Frankrike / Château Monbrison 2009 knäppte jag ca 1100 bilder/filmsnuttar med min gamla digitalkamera, en Nikon Coolpix L101. De minneskort jag hade med mig räckte knappt.


Vid intervjuresan 2010 till Tjeckien/Olomouc knäpptes under 6 intensiva dagar mer än 1500 (ändå raderade jag många dåliga bilder direkt!) bilder/filmsnuttar på nyförvärvet Canon PowerShot SX1. Utöver det blev det många timmars ljudinspelningar på min Edirol R-09HR. Efter varje fullbordad inspelnings-/intervjudag fördes samtliga filer (totalt cirka 20 GB) från Edirol och digitalkamera över till Lisbeths MacBook Pro och brändes för extra backup till DVD.


Nu 2010 är det som sagt något helt annat än 1988! Resan för mig har redan börjat i och med bloggandet flera månader innan avresa. Hotellet i Shanghai ska enligt uppgift ha fri tillgång till internet och jag hoppas innerligt att jag kan fortsätta mitt rapporterande därifrån.

Nu är det nästan självklart att det minsta vandrarhem och hotell har internetmöjlighet. Lilla vandrarhemmet Poet's Corner i Olomouc/Tjeckien hade fritt trådlöst bredband. Utnyttjade inte detta så mycket men testade såklart med min iPod Touch.

Förutom den oumbärliga digitalkameran (som för tillfället är på garantireparation!), minneskort i mängd, adaptrar av olika slag, ett USB-minne, en iPod, extra batterier, laddare och otaliga kablar åker såklart mobiltelefonen med för akuta samtal även om familjen har fått kontaktuppgifter till hotellet och alla uppgifter om avresedatum plus alla flightnummer.