Man kan säga att min historia som "Ostindiefarare" började redan 1973 då jag som värnpliktig i Kungliga Svenska Flottan tjänstgjorde som telehantverkare på minsveparen M67 HMS Nämdö. Ett fartyg med 11 systerfartyg i samma klass.
Som en yngling på 20 år hade jag då, liksom nu, en något romantisk bild av sjömanslivet. Med en total besättning på 24 man (12 befäl och 12 värnpliktiga) var det en bra stämning ombord och vi kände att vi faktiskt gjorde något nyttigt under vår värnplikt. Vårt primära uppdrag var att leta upp och oskadliggöra minor på västkusten som fanns kvar efter 2:a världskriget.
Vi på HMS Nämdö hittade inga riktiga minor - tack och lov - då vi svepte farleden in till Scanraff (numera Preemraff) vid Brofjorden utanför Lysekil.
I augusti 2008, då Lisbeth och jag hälsade på hos en av hennes käraste vänner sedan barndomen tog vi en promenad längs stranden i utkanten av Södertälje. Då vi kom fram till ett litet varv, hajade jag till då jag blickade ut över motsatta sidan av vattendraget. Siluetten kändes bekant, fram med kameran och zooma in, jomenvisst är det inte en minsvepare? Frågade en man på varvet om han visste mer om båten där på andra sidan. Ja, det var till och med "mitt" gamla fartyg!
Där låg hon, skuggan av sitt forna jag, i utkanten av Södertälje, där Linavägen går ut mot vattnet och en liten brygga. Till vänster om denna brygga låg den i alla fall 2008 och tynar under en ägare som inte har vett att vårda denna en gång så gedigna träbåt.
Tänk vad man kunde gjort med henne! Låt henne få en lyckligare och värdigare framtid! Vandrarhem i någon av Malmös hamnbassänger eller kanaler kanske? En filial till "Blå Båten"? Hjälp!!
Som allmän njutare av havet och nyfiken på teknikhistoria, var det med största intresse jag 2002 guidades runt på Nya Varvet / Terra Nova i Göteborg där de höll på med byggandet av Ostindiefararen Götheborg. Projektet startades av några entusiaster och växte snart till ett av de mest unika projekten i Sveriges historia.
Som en yngling på 20 år hade jag då, liksom nu, en något romantisk bild av sjömanslivet. Med en total besättning på 24 man (12 befäl och 12 värnpliktiga) var det en bra stämning ombord och vi kände att vi faktiskt gjorde något nyttigt under vår värnplikt. Vårt primära uppdrag var att leta upp och oskadliggöra minor på västkusten som fanns kvar efter 2:a världskriget.
Vi på HMS Nämdö hittade inga riktiga minor - tack och lov - då vi svepte farleden in till Scanraff (numera Preemraff) vid Brofjorden utanför Lysekil.
I augusti 2008, då Lisbeth och jag hälsade på hos en av hennes käraste vänner sedan barndomen tog vi en promenad längs stranden i utkanten av Södertälje. Då vi kom fram till ett litet varv, hajade jag till då jag blickade ut över motsatta sidan av vattendraget. Siluetten kändes bekant, fram med kameran och zooma in, jomenvisst är det inte en minsvepare? Frågade en man på varvet om han visste mer om båten där på andra sidan. Ja, det var till och med "mitt" gamla fartyg!Där låg hon, skuggan av sitt forna jag, i utkanten av Södertälje, där Linavägen går ut mot vattnet och en liten brygga. Till vänster om denna brygga låg den i alla fall 2008 och tynar under en ägare som inte har vett att vårda denna en gång så gedigna träbåt.
Tänk vad man kunde gjort med henne! Låt henne få en lyckligare och värdigare framtid! Vandrarhem i någon av Malmös hamnbassänger eller kanaler kanske? En filial till "Blå Båten"? Hjälp!!
Som allmän njutare av havet och nyfiken på teknikhistoria, var det med största intresse jag 2002 guidades runt på Nya Varvet / Terra Nova i Göteborg där de höll på med byggandet av Ostindiefararen Götheborg. Projektet startades av några entusiaster och växte snart till ett av de mest unika projekten i Sveriges historia.
Yrken fick "uppfinnas" på nytt och gammal hantverksskicklighet kom till heders igen. Jag kan rekommendera vidare läsning på Ostindiefararen Götheborg eller Wikipedia.
Mitt helhjärtade bidrag till detta vällovliga projekt var att sponsra ett av de många tusen smidda skeppsspikar som höll samman skeppet: Nr 8858. Så symboliskt riktigt av initiativtagarna att ge denna möjlighet till stöd för projektets genomförande!
År 2005 var Ostindiefararen Götheborg III klar för seglats och den 24 augusti 2006 anlände min spik till Shanghai med pompa och ståt.
Nästan exakt 4 år senare anländer jag själv till Shanghai, kanske inte fullt så pampigt, ingen stor delegation möter upp och än mindre någon orkester finns på kajen (i mitt fall ankomsthallen på Pudong Airport) till min ära.
Att resa runt halva jordklotet har blivit mindre glamoröst men likafullt är det fortfarande ett stort äventyr fyllt med samma upptäckarlusta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar